Historik

I flera hundra år har livet på Rindö Västra präglats av närheten till Vaxholms fästning (Kastellet). I åtminstone 150 år har människor med anknytning till militären varit bosatta här.

År 1843 byggdes ett antal träbaracker på Rindö Västra i samband med att den så kallade kronoarbetskåren inrättades. Kronarbetskarlama eller grågubbama som dom ofta kallades ("deras tillvaro var lika grå och dyster som de kläder de bar") var folk som omhändertagits för lösdriveri eller sådana som dömts för lindrigare brott som t.ex. stöld. Under militärt befäl utförde kronoarbetskarlama hålt kroppsarbete tex under ombyggnaden av Kastellet (avslutat 1863) och byggandet av Oscar-Fredriksborgs fort (1871-77). Grågubbama bodde alltså i baracker på Rindö Västra - till en början var också soldater förlagda i barackema men soldatema flyttades senare till Kastellet. I böljan på 1860-talet brann alla baracker ner och även grågubbama inkvarterades i Kastellet.

De sanitära förhållandena var naturligtvis bristfälliga och smittsamma sjukdomar spreds snabbt bland soldater och kronoaåetskarlar. Att Vaxholm enligt en gammal karantänsförfattning var den plats där flottans fartyg skulle sätta i land de som smittats av allvarliga sjukdomar gjorde att staden och dess garnison var särskilt illa utsatt. En farsot som härjade med jämna mellanrum var koleran och under åren kring 1850-talets mitt drabbades garnisonen av flera koleraepedemier. Två sjukstugor inrättades - en på Kastellet och en vid Storvass på Rindö Västra (nuvarande varvet). Många dödsoffer krävdes bland soldater och grågubbar. Soldaternyygravdes på en särskild kolerakyrkogård vid Skutviken i Vaxholm. Där restes en minnessten 1926 och den avtäcktes av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom.

Grågubbama däremot jordades på Rindö Västra. Dit har ingen biskop kommit för att avtäcka något monument och begravningsplatsen var väl i det närmaste glömd när grågubbama plötsligt kom i dagen igen 1955 när en vattenledning skulle dras fram över ön. När det grävdes i parken mellan våra två hus hittades en mängd skelettdelar. Liknande fynd gjordes när kulverten mellan våra hus byggdes (år ?). Den lilla stenpelare som står på gräsmattan invid lekplatsen sägs vara ett blygsamt med dock minnesmärke över de grågubbar som dog i kolera på 1850-talet. Och för den som inte själv erfarit det så kan det berättas att vi är många som speciellt under mörka höstkvällar har känt närvaron av grågubbarna som osaligt vankar om.kring på gräsmattan.

För att hålla oss kvar vid ämnet död så har Rindö gått till historien som den plats där landets sista arkebusering ägde rum. Det var 1850 och den dödsdömde var en kronoarbetskarl Éort sig skyldig till subordinationsbrott (olydnad mot överordnad). Exakt var han sköts är oklart men eftersom den militära verksamheten vid den tiden var koncentrerad till Rindö Västra kan man förmoda att också arkebuserignen verkställdes på vår del av ön. Känt är däremot att allt tjänstefritt manskap bildade spetsgård - alltså stod uppradade kring avrättningsplatsen.

1875 var det återigen dags att förlägga soldater på Rindö Västra. Det var när artilleribeväglingar för första gången ryckte in ti-u Vaxholm för utbildning. Men tre år senare flyttades förläggningen till lägret i Vaxholm. 1889 bildades Vaxholms artillerikår -föregångare till nuvarande KA 1 som inledde sin verksamhet på Rindö 1902. Också ett infanteriregemente (126) var under åren 1902-26 placerat vid Oscar Fredriksborg.

Behovet av bostäder för officerare och underofficerare blev plötsligt akut och sådana byggdes både i Vaxholm, vid Oscar Fredriksborg och på Rindö Västra. 1897 byggdes "plåthuset" som ju under fasaden är ett trähus. Ett något mindre trähus byggdes 1899 och var placerat framför stenhuset med revs 1985. Stenhuset stod färdigt 1905.

Husen på Rindö Västra beboddes av underofficerare och deras familjer.

Lägenheterna i de båda trähusen bestod till en böljan av en tremms-, fyra tvårumsoch resten enrumslägenheter. Alla bekvämligheter som vatten, avlopp och toaletter saknades. Torrdassen låg hundra meter bort på andra sidan vägen och ti-u dricksvattenbrunnen var det 400 meter. Garderobema och skafferiema var små och alla hade inte egna mat- och vedkällare. lägenhetema i stenhuset var bättre inredda med även här saknades vatten och avlopp.

Områdena runt omkring husen på Rindö Västra var helt oplanerade och nära nog oframkomliga och hyresgästema hade inga egna grönsaksland vilket var en allvarlig brist på den-tiden. Men husdjur förekom tydligen eftersom det vid ett av underofficerssällskapets sammanträden 1911 dryftades problemet med höns och kaniner som sprang omkring lösa. Särskilt besvärlig ansågs en av lägenhetema på Rindö Västra vara. Trots att innehavaren lovat hägna in sina höns så framförs i en skrivelse till underofficerssällskapets styrelse misstanken att hans höns ändå skulle springa fria eftersom det finns denne "närstående krafter" som kommer att sätta sig över sällskapets beslut.

1904 slås ettorna i stenhuset samman till treor och 1948 dras vatten och avlopp in i husen. Också badrum byggs utom i det mindre trähuset där de boende är hänvisade till badrummen i plåthusets källare. 1982 genomförs en ordentlig renoveöng av bland annat köken.

1984 beslutades det att försvarsmakten inte lägre skulle vara hyresvärd och att alla bostäder skulle säljas ut - i första hand till de boende, i andra hand till kommunen. Som en följd av detta beslutade hyresgästema på Rindö Västra att köpa två av husen och under våren 1985 valdes en interrimsstyrelse med uppgift att förhandla med militären om villkoren för köpet.

Den 5 december 1985 skrevs köpehandlingarna under och i och med det bildades Bostadsrättsföreningen Rindö Västra.